Arkiv till Dag(lig) blogg - augusti 2013

Den amerikanska centralbanken Feds överväganden om när och hur snabbt dess obligationsköp ska trappas ner (tapering) och möjligheten av en amerikansk militär aktion i Syrien dominerar det aktuella skeendet på de finansiella marknaderna. Båda tenderar att minska riskviljan och därför dra ner aktiekurserna. Däremot har de olika effekt på obligationsräntorna. Tapering knuffar upp, men Syrien drar ner. Rörelserna har dock (åtminstone hittills) inte varit speciellt stora för de mogna industriländerna. Dramatiken gäller tillväxtländer med stort behov av extern finansiering exempelvis Indien och Turkiet vars valutor och aktiekurser kraftigt har fallit i värde. Syrien är svårbedömt. Klarhet om tapering lär komma vid Feds nästa beslutsmöte i mitten av september.

Nu blir det blogguppehåll i nästan två veckor.

Tidningskommentarerna fokuserar på skillnaderna mellan regeringen och Konjunkturinstitutet (KI) och glömmer det viktigaste. KI spår ju en härligt lång expansion som sträcker sig under hela prognosperioden fram till 2017 (och kanske fortsätter även därefter; regeringens prognos täcker endast nästa år). De viktigaste anledningarna är för det första att det idag finns en hel del lediga resurser. Ekonomin kan växa länge utan att det uppkommer viktiga flaskhalsar som skjuter upp inflationen. KI förutser att BNP- och arbetsmarknadsgapen sluts först om fyra år. För det andra startar Sverige med överskott i relationerna till omvärlden och bra offentliga finanser, vilka inte påkallar drastiska åtstramningsåtgärder som på så många andra håll. Visst kan det gå snett, men huvudbudskapet är ett positivt 10-tal!

Uttrycket ”no man is an island” gäller för ekonomin. Allt hänger ihop mellan hushåll, företag, offentlig sektor samt mellan nationer. Hjordinstinkt – att alla samtidigt springer åt samma håll – har en förankring i och förklarar hur ekonomierna beter sig. Därför blir kasten så tvära från pessimism till optimism eller vice versa när allt griper in i allt annat. Ena tidpunkten är det dystert mörkt. Andra hoppfullt ljust. Emerging markets har bytt sprudlande optimism till nattsvart pessimism. Ingenting verkar idag bli rätt. För Europa inklusive Sverige gäller det omvända. Plötsligt pekar alla pilar uppåt. Euroområdet växer på nytt. Den svenska konjunkturen tar fart enligt Finansdepartementet, Konjunkturinstitutet, Business Sweden och flera privata prognosmakare. Spararen/investeraren måste komma ihåg att förväntningarna om framtiden och därför priserna på de finansiella marknaderna fluktuerar väsentligt mera än den faktiska utvecklingen.

Exportchefsindex för innevarande kvartal har stigit kraftigt meddelar Business Sweden. Det är efterlängtat då SCB samtidigt publicerar att varuexportvolymen föll med 10% under årets första hälft. Exporten under det andra kvartalet i år var faktiskt tydligt lägre än i slutet av 2010. Därav rubriken. Rätt mycket kan förklaras av kronrörelsen åren innan. Kronan var som billigast i mars 2009 då en euro kostade hela 11:70. Exporten rusade. Sedan följde en kronappreciering med 25% eller tre hela kronor till 8:70 i februari 2011 där eurokursen fortfarande ligger. Då krympte vår varuexportvolym medan exempelvis ärkekonkurrenten Tyskland lyckades öka sin en hel del. Frågan gäller hur hårt dopad den svenska exportindustrin var och – än viktigare - hur pass bra den kan komma igen utan draghjälp från en superbillig krona?

Snart får vi veta regeringens prioriteringar i den nya budgeten för valåret 2014. Ska skatten sänkas eller inte? Den skrala tillväxten motiverar en expansiv politik såsom exempelvis Konjunkturinstitutet menade i sin juniprognos. Både lägre skatt och högre utgifter platsar. Det är lätt att vela som Gösta Ekman i den gamla sketchen att välja mellan Expressen och Aftonbladet. En annorlunda infallsvinkel är vilken relation mellan privat och offentlig sektor som ger störst lycka. Det låter omöjligt, men OECD har i alla fall tagit fram ett ”Better Life Index”. Hur slår det i förhållande till den offentliga sektorns inkomst/utgiftsandel av BNP? Det toppas av Australien, vars offentliga sektor tillhör de minsta. Sverige är tvåa med den omvända relationen. Av de sex i täten har hälften större och hälften mindre offentlig sektor än OECD-genomsnittet. Möjlig slutsats: Lyckan kan nås på fler än ett sätt!

Den svenska arbetsmarknaden fortsätter att utvecklas rätt starkt speciellt i jämförelse med ekonomins samlade BNP-tillväxt. Arbetslösheten i juli föll något till 7,8% (säsongsrensat i % av arbetskraften enligt dagens SCB-statistik). Egentligen har arbetslösheten legat tämligen stabilt under de tre senaste åren, klart högre än precis innan den globala krisen (5,3%) men klart lägre än som värst efter krisen (9,3%). Det riktigt positiva gäller antalet sysselsatta. Här har trenden pekat stadigit uppåt ända sedan sommaren 2009. Sysselsättningsökningen är i samklang med SCBs observerade fallande produktivitet (se bloggen 13/8). Eller kommer de preliminära BNP-beräkningarna för det andra kvartalet att upprevideras? Svaret fås i mitten av september.

Konsensusprognoser sägs sällan ha rätt. Det är måhända inte helt sant. Det negativa omdömet sammanhänger nog också med att om de korrekt avspeglar marknadsaktörernas bedömning av framtiden är ju allt redan i priserna. Resultatet blir tråkigt stilla finansiella marknader. Det är ”black swans” som förändrar farten nedåt eller uppåt! Alltnog, konsensusprognoserna (enligt the Economist senaste sammanställning av 13 industriländer och Euroområdet) anger att BNP-tillväxten nästa år accelererar överallt utom för Japan. Det senare kan stå och falla beroende på om planerade men omdiskuterade skattehöjningar till slut genomförs. Det tydligaste mönstret är att länder med svagast tillväxt i år – exempelvis Italien och Spanien - bedöms få kraftigast förbättring men alltjämt förbli på efterkälken. Sverige intar en stark mittenposition både avseende förbättring av och själva tillväxttakten.

De fyra BRIC-ländernas stjärnglans har falnat ordentligt. C som i Kina (på engelska) är åtminstone i ett markoekonomiskt perspektiv klart bättre än de andra, men också Kinas konjunkturstyrka är osäker. De övriga tre brottas med större problem. Brasilien och Indien är värst ute. Tillväxten är för låg, inflationen är för hög och både statsbudget och bytesbalans visar betydande underskott. Rysslands fördelar gentemot Brasilien och Indien är bättre statsfinanser och bytesbalans. Problemen har för alla fyra slagit ut i usla aktiebörser och svaga valutor (förutom för Kina som håller mer eller mindre fast växelkurs gentemot dollarn och i själva verket i år noterat en liten appreciering). Vi får hoppas att beslutsfattarna följer rådet att ”en kris inte får försummas” och genomför reformer för att få tillbaka kraften i den ekonomiska utvecklingen.

Idag är det dags att jämföra bostadspriserna i Nederländerna och Sverige. De steg länge helt parallellt i de två länderna. De nederländska började sacka efter från 2004 även om de fortsatte uppåt ytterligare några år. Trendbrottet inföll under 2008. Idag är bostadspriserna där ungefär 20% lägre än toppnoteringen och tillbaka till den nivå som gällde för tio år sedan. I skarp kontrast har de svenska bostadspriserna fortsatt klättra. Nederländernas BNP-tillväxt var hyfsad före den finansiella krisen men klart klenare än den svenska. Den stora skillnaden gäller efter krisen. Sverige har rest sig men inte Nederländerna, vilket till stor del beror just på de olika bostadsmarknaderna. I grova drag gäller samma om än inte lika övertygande slutsats som efter jämförelsen med Danmark. Makroperspektivet stödjer att de svenska bostadspriserna har utvecklats starkare än de nederländska. Hur mycket är svårare att skriva.

I gårdagens blogg undrade jag om den radikalt annorlunda utvecklingen av de svenska och danska bostadspriserna kan motiveras. De danska är idag ungefär 20% lägre än toppnoteringen för sex år sedan. De svenska utvecklades som de danska fram till deras topp men har därefter fortsatt ytterligare 15% uppåt. Är detta rimligt? Den danska ekonomin har i själva verket utvecklats anmärkningsvärt svagt före, under och efter den globala finansiella krisen eller med hästlängder efter den svenska (Danmarks BNP upp endast drygt 10% sedan den danska kronan började skugga euron år 1999 medan Sveriges är upp cirka 35%). Därtill ökade det danska byggandet omotiverat kraftigt. Detta (OBS! enkla) makroperspektiv borde i alla fall räcka till att förklara varför de svenska bostadspriserna har stigit mer än de danska. Om hela vägen är dock en svårare fråga!

Bostadspriser är ett minerat område. Tänk på grälen inom förra Riksbanksfullmäktige! Är de svenska bostadspriserna en bubbla som förr eller senare under mycken tandagnisslan kommer att spricka? Låt mig direkt skriva att jag inte vet. Men vissa förhållanden signalerar att riskerna har ökat en hel del. Jämför USA med Sverige (Case Shillers 10-index med SCBs serie för Stockholms län). Från 1993, då de svenska priserna hade stabiliserats efter den förra bostadskraschen, fram till 2006 utvecklades priserna här och där helt parallellt. De steg med 200%. Därefter har de gått helt isär. De amerikanska är idag drygt 25% lägre. Stockholmspriserna är nästan 40% högre! Hållbart? Är Sverige så mycket annorlunda än USA eller exempelvis både Danmark och Nederländerna som ännu lider efter drastiskt fallande bostadspriser?

Euroområdet växer! BNP ökade med 1,2% under årets andra kvartal (kvartal över kvartal uppräknat till årstakt). De två största ekonomierna Tyskland och Frankrike agerade draglok. Kvar i recession befinner sig Cypern, Italien, Nederländerna och Spanien (uppgifter saknas för Grekland och Irland). Uppgången är mycket glädjande och de första enkäterna från juli månad pekar på att expansionen har fortsatt i början av det tredje kvartalet. Samtidigt finns sorgligt mycket att ta igen. Dagens BNP-nivå nåddes för första gången för långa sex och ett halvt år sedan! Om Euroområdet fram till idag hade fortsatt följa trendtillväxten under de goda åren från dess start 1999 till den globala finansiella krisen slog till 2008, skulle BNP-nivån nu vara cirka 15%-enheter högre. Det motsvarar nästan ett nytt Italien med 60 miljoner invånare!

Över tiden blir en nation eller ett folk rikare i inkomsttermer främst genom att producera bättre per arbetsinsats – ökad produktivitet. Ett annat sätt är genom att få bättre betalt för sin export än för sin import – terms-of-trade vinster. Det senare är viktigt för Norge med sin olja. För Sverige gäller det förra. Efter krisen för 20 år sedan reste sig den svenska ekonomin närmast som en fågel Fenix. Från 1993 och tretton år framåt steg produktiviteten årligen med starka 2,7%. Men det tog slut 2006. Den sammanlagda förbättringen under de senaste sju åren når inte ens upp till vad som tidigare åstadkoms under ett enda! Och ännu har denna negativa utveckling inte brutits. SCB skriver i pressmeddelandet om BNP under årets andra kvartal att ”arbetsproduktiviteten inom näringslivet minskade med 1,0%”. Med andra ord: Skärpning!

Tillbaka i selen. Så mycken statistik att snabbt försöka förstå… Till det mest positiva av det senaste hör den månatliga enkäten bland industrins inköpschefer som genomförs i ett 25-tal länder. En stor majoritet har nu passerat eller ligger helt nära tröskelvärdet som anger expansion. Endast Australien signalerar en tvär tillbakagång. Anglosaxarna USA och Storbritannien har tagit täten. Sverige hamnar på fjärde plats. Till och med Euroområdet nådde precis över expansionströskeln. Ett antal länder genomför samma enkät för tjänstesektorn. Uppgifterna speciellt för Storbritannien men även för USA var i juli klart optimistiska. Samma gäller för Sverige, men vår serie är synnerligen volatil. Frågetecknen kvarstår kring konjunkturen i Kina och övriga tillväxtländer, men de mogna industriländerna är enligt de senaste enkäterna på gång.