Arkiv till Dag(lig) blogg - juli 2013

Mitt i sommarstiltjen publicerade igår SCB sin arbetskraftsundersökning för juni. Föga förvånande passade rubriken ”Små förändringar på arbetsmarknaden”. Arbetslösheten (i % av arbetskraften) har varit rätt stabil under de senaste 12 månaderna och varierat mellan 7,9-8,4% för att i juni hamna på 8,0% (säsongsrensade siffror). Det är klart högre än före finanskrisen men också klart lägre än som värst efter densamma. Antalet sysselsatta har haft en stadigare förbättring med en tydlig trendmässig ökning under de senaste fyra åren. I juni var 4,7 miljoner sysselsatta, vilket är en kvarts miljon fler än som lägst efter krisen sommaren 2009. De svenska konjunkturutsikterna är sådana att arbetsmarknaden förmodligen som värst stabiliseras med viss övervikt för att långsamt bli bättre.

Efter den långa bedrövelsen börjar det här och där i Europa dyka upp positiva nyheter. I dagarna har rapporterats att Euroområdets PMI-enkät för första gången i år precis nådde över tröskelvärdet som indikerar expansion. Spaniens arbetslöshet föll ett snäpp under det andra kvartalet när turistindustrin vaknade till liv. Irlands bostadspriser vände upp i juni för första gången på fem och ett halvt år. Storbritannien rapporterade hyfsad tillväxt under det andra kvartalet. Olikheterna är dock stora: ”According to the Eurobarometer survey, 77% of German consumers described the economic situation as ’good’, while in five countries – Greece, Spain, Slovenia, Portugal and Cyprus – less than 5% of respondents agreed with that sentiment” (WSJ 24/7). Tunneln är lång men det kanske inte blir värre!

Idag kostar en dollar 6,45 och en euro två kronor mer. Det är endast tuppfjät mindre än vid årets början. Alltså har kursrörelserna i år för Sveriges två viktigaste handelsvalutor knappast alls förändrat den svenska konkurrenskraften. Men kronan har blivit tydligt dyrare mot andra valutor. Störst kronappreciering gäller mot yenen, vilket för vår och andra valutor sammanhänger med japanska åtgärder. Att valutorna för våra viktiga handelspartner Norge och Storbritannien något överraskande har försvagats med storleksordningen 5% lär svida mer. Därtill har många Emerging markets valutor i år fallit med storleksordningen 5-10%. Hit hör Brasilien, Indien och Ryssland (det fjärde BRIC-landet Kina håller så gott som fast växelkurs gentemot dollarn och i år därmed också mot kronan). Mitt grundtips är fortsatt stabila kurser mellan kronan, dollarn och euron, men med störst chans att dollarn under loppet av resten av året blir dyrare.

Igår tog jag upp länderna med sämst offentliga finanser. Hur ser det enligt samma källa ut i andra extremen? Lägst bruttoskuld i förhållande till ekonomins storlek har Estland. Bäst utveckling sedan 2007 - de enda med fallande bruttoskuld - uppvisar Schweiz, Israel och Norge. Sverige kommer på fjärde plats med en endast blygsam försämring. Den offentliga sektorn har också tillgångar. I sex av de 33 länderna har enligt OECD den offentliga sektorn i själva verket en nettoförmögenhet. Norge står i en klass för sig med den jättelika ”oljefonden”. Andra länder ligger klart i lä, men både Finland och Sverige ingår bland de sex och Danmark kvalar nästan in. Skuldnivån är absolut inte det enda som bestämmer framtiden, men något ligger i påståendet att ”den som är satt i skuld är inte fri”!

Statsskulden har under krisåren ökat i alla länder utom tre (från situationen före 2007 enligt OECDs statistik över den offentliga sektorns bruttoskuld i förhållande till BNP bland 33 medlemsländer). För elva - med Japan i täten följt av Grekland - beräknas skulden nästa år bli större än ekonomins storlek. Bland dessa har försämringen varit klart värst för Irland. Sedan följer ett gäng med Euroområdets krisländer och Island samt Storbritannien. Även USA platsar nästan in på denna ofördelaktiga lista. För Italien och Belgien med skyhöga statsskulder handlar det främst om gamla synder. Den stora frågan gäller hur statsskulderna som andel av BNP kommer att stabiliseras och så småningom sjunka? Genom budgetöverskott och fallande skuld i absoluta tal eller konkurs med skuldeftergifter som för staden Detroit? Eller genom högre real tillväxt eller inflation?

Den ekonomiska och politiska krisen vill inte släppa greppet om Euroområdets krisländer Grekland, Italien, Portugal och Spanien. Av minst lika stor betydelse för den gemensamma valutans framtid är relationen mellan Frankrike och Tyskland. Euron infördes 1999. Frankrike utvecklades bättre än Tyskland under den första hälften. Därefter har det omvända gällt. En grov karakteristik är att Frankrike stelnade medan Tyskland genomförde radikala reformer och nu skördar frukterna. Tyskland slår idag Frankrike nästan oavsett ekonomiskt mått. Utropstecknet gäller arbetsmarknaden. Den franska arbetslösheten på 10,9% är dubbelt så hög som den tyska! Ett annat exempel är att EU-kommissionens senaste månatliga konsumentenkät visar ett rekordstort gap mellan (nästan) optimistiska tyskar och fransmän som är helt under isen. Klarar de franske politikerna med president Hollande i spetsen att ta igen förlorad mark till Tyskland?

Kina publicerade i måndags endast två arbetsveckor efter periodens slut BNP för årets andra kvartal. Andra länder är långsammare. USA publicerar den siste juli. Statistiska Centralbyrån vill normalt ha två månader för att få ihop alla data för Sverige, men just för andra kvartalet kommer SCB med en snabbversion samtidigt med den amerikanska. Kinas BNP-statistik är klart osäkrare än för andra länder. Den kommer snabbast, revideras aldrig och är ofullständig. Exempelvis saknas uppgifter för de traditionella efterfrågekomponenterna (C+I+G+ΔS+X-M=BNP som vi lärde oss i nationalekonomin). Siffran som Kina släppte visar att BNP växte med 7,5%. Där har farten legat i stort sett under det senaste året. Tempot råkar även exakt överensstämma med det officiella tillväxtmålet. Egentligen kunde det väl inte vara bättre! Viss oro finns dock att tillväxten i själva verket är långsammare och att inbromsningen alltjämt pågår.

Tidskriften The Economist har uppdaterat sitt BigMac-index. Här jämförs vad den populära hamburgaren kostar i 45 länder. Eftersom den överallt tillverkas på i stort sett samma sätt (den indiska varianten innehåller dock kyckling) kan prisskillnader ge en fingervisning om valutakursens rimlighet. Riktmärket är USA. Där kostar en BigMac 4,56 dollar. I Sverige är priset cirka 42 kronor, vilket till växelkursen 6,76 motsvarar 6,20 dollar. Alltså är svenska kronan 35% övervärderad mot dollarn (6,20/4,56), vilket gör vår valuta till den fjärde mest övervärderade (i alla fall för hamburger älskare). Samma metod visar att den norska BigMac och kronen är dyrast i världen och hela 65% övervärderad. Lika mycket billigare och undervärderad är den andra extremen den indiska kycklingburgaren och rupeen.

I juni var konsumentpriserna 0,1% lägre än för ett år sedan enligt SCB idag. Inflationen är således negativ. Faktum är att 2013 kan komma att uppvisa den lägsta årsinflationen sedan 1930-talskrisen! Både 1998 och 2009 konkurrerar. Men då var det främst oljepriset som kollapsade. Nu är inflationstrycket mer allmänt dämpat. Idag publicerade SCB även utvecklingen av huspriserna. De skenar inte, men fortsätter att tuffa på uppåt. Här är Riksbankens besvärliga beslutssituation i ett nötskal. Inflationsmålet om 2% är avlägset. Det nås visserligen 2015 enligt Riksbanken, men så måste prognosen bli över en tvåårshorisont för att centralbankens agerande ska kunna försvaras. Juli månads beslut om oförändrad ränta motiveras främst med, att ”mer långsiktiga risker förknippade med hushållens höga skulder beaktas”.

Bloggen kommer under sommaren då och då. Nästa gång i mitten av nästa vecka!

Internationella Valutafondens (IMF) färska prognoser innehåller få nyheter, men några saker sticker ut. Den globala tillväxten stiger nästa år. Den förblir högst bland (enligt IMFs terminologi) ”emerging markets and developing economies”. Denna gång är det dock ”advanced economies” som förbättras mest. Ett enda land – i alla fall av betydelse – spås tydligt bromsa in under 2014. Japans tillväxt blir enligt IMF 2,0% i år men endast 1,2% år 2014. Samtidigt finns privata bedömare med en klart positivare syn på Japans ekonomi. Det gäller inte minst aktiespararna, som köpt upp kurserna på Tokyobörsen med 35% i år och mer än det dubbla sedan mitten av november. Uppenbarligen satsar aktiespararna på att premiärminister Abe och centralbankschef Kuroda ska lyckas med sin djärva politik medan IMF tvekar.

Alla OECD-länder är verkligen blandekonomier. För de europeiska delar privat och offentlig sektor ungefär fifty-fifty på BNP. Bland en minoritet - främst utomeuropeiska medlemsländer – motsvarar den privata cirka två tredjedelar. Den offentliga sektorns utgifter motsvarar mer än halva BNP i nio av OECDs drygt 30 medlemsländer. Däribland ingår Sverige, men vi är inte längre värst. De tre tätpositionerna intas av Danmark, Frankrike och Finland. På inkomstsidan toppar Norge med hög beskattning av energisektorn varav en hel del sparas i Petroleumfonden. Därutöver tar Sveriges och fyra andra länders offentliga sektorer in lite mer än hälften av alla inkomster. De höga offentliga andelarna är för en del länder en konsekvens av den finansiella krisen, men visar också på svårigheterna att med ökade offentliga utgifter göra ännu mera för att stötta konjunkturen.

I maj föll den svenska industriproduktionen hårt till samma nivå som nåddes för första gången för 13 långa år sedan! Den svenska industriproduktionen har i själva verket nästan identisk utvecklingsbana som det krisdrabbade Euroområdet, vilket dras upp av starka Tyskland lika mycket som det tyngs ner av krisländerna. Att Sveriges totala ekonomiska BNP-utveckling har varit så pass mycket bättre förklaras nästan helt av väsentligt snabbare ökning av den privata konsumtionen. Är den svenska industrin nu till slut på gång? Sverige hamnar i alla fall i topp i juni månads enkät bland industrins inköpschefer (PMI), som genomförs med samma metodik i ett 25 tal länder! Det svenska junivärdet pekar på klar expansion medan Euroområdets signalerar en fortsatt långsam tillbakagång.