Arkiv till Dag(lig) blogg - december 2013

Statistiska centralbyrån (SCB) publicerade idag detaljhandelns försäljning här hemma och exporten samt importen av varor under november. De skriver att ”detaljhandeln under november hade den starkaste månadsutvecklingen i år” när volymerna steg med 4,5% jämfört med samma månad ifjol. Samtidigt meddelade SCB att till och med november har volymen för både exporten och importen av varor i år minskat med närapå 10%. Skillnaderna illustrerar tydligt att den svenska inhemska ekonomin tuffar på riktigt bra medan flera av våra exportmarknader haltar väsentligt. En ytterligare observation är att exporten och importen numera tenderar att utvecklas parallellt, bland annat innehåller ju exporten mycket import, varför utrikeshandelns bidrag till BNP inte blir speciellt stort. Istället är det den inhemska konsumtionen och investeringarna som avgör styrkan i konjunkturen. När exempelvis Konjunkturinstitutet i sin decemberprognos bedömer att BNP-tillväxten nästa år ökar till 2,5% från årets uppskattade 1,0% svarar den inhemska efterfrågan för mer än hela uppgången medan utrikeshandeln ger ett mindre negativt bidrag.

När amerikanska Fed på senvåren började flagga för nära förestående ”tapering” eller avtrappning av centralbankens obligationsköp/likviditetsinjektioner reagerade de finansiella marknaderna surt. Aktiekurserna föll med 5% på New York börsen och nästan dubbelt så mycket i Stockholm. Överallt steg obligationsräntorna en hel del. Reaktionen har hittills varit klart annorlunda nu när Fed i mitten av december meddelade att det till slut är dags att inleda tapering. Visserligen har obligationsräntorna stigit något men fram för allt har aktieinvesterarna varit positiva och knuffat upp kurserna en hel del. Vad är skillnaden? Svaret måste nödvändigtvis vara försiktigt, men en faktor av mer varaktig betydelse och en övergående kan pekas ut. Den förra avser att den amerikanska konjunkturen är på väg att bli bättre. De tidiga aktieinvesterarnas tillväxtförväntningar kan komma att infrias. Den senare övergående faktorn avser att de avslutande och inledande handelsdagarna så gott som varje år i ett jultomterally leder till stigande aktiekurser.

Nästa år fyller den amerikanska centralbanken Federal Reserve 100 år. Det är ingenting i jämförelse med andra. Japans centralbank grundades i slutet av 1800-talet och är äldst i Asien. Bank of England är mer än 200 år äldre än Fed. Rekordet som världens äldsta centralbank har Sveriges Riksbank. Den grundades under ”stormaktstiden” för 345 år sedan. Både yngst och äldst i denna korta historielektion har på sistone fått utstå mycken kritik. Fed för att den gör för mycket och Riksbanken för att den gör för litet. Besluten i förra veckan går kritikerna till mötes. Fed ska inleda ”tapering” (trappa ner sina stödköp av obligationer) och Riksbanken sänkte räntan. Penningpolitiken kan fortfarande karakteriseras som rekordexpansiv både i Feds kortare och i Riksbankens betydligt längre historiska perspektiv.

Konjunkturinstitutet (KI) publicerade häromdagen sin nya prognos som sträcker sig ända fram till 2018. Bilden är en synnerligen harmonisk utveckling. Tillväxten varierar snävt mellan 2,5-3,0% och drivs av den inhemska efterfrågan. Den största förändringen från årets klena utveckling avser stigande investeringar speciellt i bostäder. Sysselsättningen ökar, arbetslösheten faller och inflationen stiger endast långsamt upp mot Riksbankens 2%-mål. De offentliga finanserna medger att skulden långsamt krymper i förhållande till ekonomins storlek. Visserligen stiger räntorna men främst eftersom resursutnyttjandet ökar. Kan det bli bättre givet utgångsläget? Inte undra på att kurserna på Stockholmsbörsen och speciellt de mer inhemskt inriktade småbolagen har skjutit i höjden! Vad kan gå fel? En hel del i omvärlden! Men här hemma? Själva framgången och harmonin skulle kunna leda till successivt allt större risktagande som i sig lägger grunden för nästa krisartade tillbakagång. KIs prognos pekar med exempelvis allt flackare avkastningskurva att sämre tider skulle kunna komma mot slutet av decenniet. Fram till dess ser det ljust ut!

Idag publicerade SCB/Eurostat för flertalet europeiska länder BNP per capita och hushållens faktiska individuella konsumtion per capita för åren 2010-2012. Det förra måttet visar ett lands totala ekonomiska aktivitet medan det senare bättre beskriver hushållens materiella välfärd. Trion Luxemburg, Norge och Schweiz toppar båda listorna, men försprånget är inte alls så stort sett till det andra måttet avseende konsumtionen. Danmark, Finland, Island och Sverige låg 2012 på ungefär samma nivå eller 15% över genomsnittet för de 28 ingående länderna. Motsvarande tal för Norge var 37%. Störst förbättring har åstadkommits i Baltikum, Polen och Bulgarien. Det sistnämnda landet ligger dock sist på rankinglistan snäppet efter Rumänien. Euroområdets kräftgång slår igenom. Krisländerna har råkat ut för den största försämringen. Grekland har fallit mest och därefter Portugal. Även Italien, Irland och Spanien låg 2012 sämre till i förhållandet till genomsnittet än 2010.

Tre månader efter själva valet blev det klart i helgen. Tyskland fick sin stora koalition mellan förbundskansler Merkels CDU/CSU och socialdemokraterna. Merkels sida var ju segrare men hennes tidigare partner liberalerna klarade inte femprocentspärren till Förbundsdagen. Koalitionens första steg innebär inga radikala förändringar av den tidigare politiska huvudlinjen, men något har prioriteringarna skiftat åt ett traditionellt vänsterhåll. Minimilön om EUR 8,50 per timme ska införas och bli obligatorisk för arbetsgivarna från 2015. Det motsvarar 72 svenska kronor med dagens valutakurs och låter ju varken speciellt våghalsigt eller generöst i ett svenskt perspektiv. De samlade nya åtgärderna väntas öka de tyska offentliga utgifterna med omkring EUR 20 miljarder eller knappt en procent av BNP. Den tyska konjunkturen är si-så-där. Tillväxten har i år i alla fall varit snabbare än genomsnittet för Euroområdet och aktuella enkäter – IFO, PMI, ZEW – anger att den lätta medvinden fortsätter, vilket är viktigt inte minst för svensk exportindustri.

Riksbanken sänkte idag styrräntan från 1 till 0,75%. Det är rätt och riktigt! Inflationen har under det senaste året pendlat kring noll medan Riksbankens inflationsmål är 2%. Om vi höjer blicken så är den internationella penningpolitiska kartan klart speciell. USA och Japan håller i princip nollränta och har på olika sätt lovat att så ska det förbli i flera år till utöver att dessa två centralbanker genomför massiva obligationsköp. Euroområdets styrränta är 0,25% och Storbritanniens 0,5%. Av de länder vi brukar jämföra oss med har så gott som endast Norge högre ränta med 1,5%. Också i ett internationellt perspektiv gjorde Riksbanken rätt. Effekterna av den enskilda åtgärden lär inte bli kraftiga, men väl på marginalen bidra till något starkare svensk konjunktur. Sedan är det en annan historia att de svenska finansiella marknaderna påverkas väsentligt mer av vad den amerikanska centralbanken kommer att besluta och meddela imorgon!

Irland har nu som första krisland efter tre år lämnat stödlånen och står på egna finansiella ben. Sett till den irländska statens låneränta (3,5% på 10-årig statsobligation) är detta rimligt eftersom exempelvis icke-krislandet (i alla fall officiellt) Italien måste låna till högre ränta. Den irländska kraschen var enorm! Hur kunde den tillåtas blir så stor? Det värsta exemplet återfinns självklart på bostadsmarknaden. Då - på toppen i mitten av 2006 - påbörjades 8563 lägenheter. Nu - i oktober i år - 273 stycken! Den tidigare synnerligen kraftiga nettoinvandringen har vänt till betydande nettoutvandring. Det mesta blir nu i alla fall långsamt bättre. Men det kommer att ta tid för landet att kravla sig upp ur gropen. Alltjämt är BNP nästan 10% lägre än toppen för sex långa år sedan. Och med en bruttostatsskuld på 130% av BNP finns knappast utrymme för extravaganser. Ryggsäcken är således tung, men irländarna har inlett en ny fas!

Reaktionen på den globala finanskrisen har blivit alltfler regleringar. I dagarna har i USA den s k Volcker-regeln främst avseende bankernas handel med egna medel godkänts av berörda myndigheter. Å visst låter det bra att ”finniga traders”, som Göran Persson en gång uttryckte det, inte längre ska kunna äventyra enskilda banker eller hela det finansiella systemet. Så lär de flesta tycka, men alla får sig en tankeställare om de läser ”The Dog and the Frisbee” av Haldane och Madourus (HM), som publicerades ifjol. Kärnan i deras lärda, sprirituella och övertygande resonemang är att enkla system kan ha komplexa regleringar men komplexa system - som det finansiella - ska ha enkla regleringar. Komplexa regleringar blir oerhört dyra att administrera, gräver ner sig i oväsentligheter och kräver enorma datamängder. Dessutom är de helt enkelt dåliga på att förutse banker som är på fallrepet. Tumregler med fokus på bankernas eget kapital är klart bättre. (Braunerhjelm och Eklund diskuterar utifrån HM samma sak i Ekonomisk Debatt 7/2013, men läs originalet!)

Sedan ett par år tillbaka pågår det en revolution i Amerika. Lyckligtvis spiller den inget blod, däremot ritar den väsentligt om kartan för amerikanska industriell konkurrenskraft. Det handlar naturligtvis om utvinningen av skiffergas och olja (eller Shale Gas/Oil). De tekniska landvinningarna sker språngvis, både vad det gäller borrteknik och seismiska undersökningar, vilket till och med gör det möjligt att återvända till gamla igenpluggade olje- och gasfält för ytterligare produktion. Konsekvensen av detta är att gaspriset i Nordamerika är mindre än hälften så högt som i Europa och Asien. En kostnadsfördel som idag väsentligt gynnar amerikansk industri. Fyndigheter med skiffergas och olja finns visserligen även på andra håll i världen, men regelverken är snåriga och infrastrukturen saknas ännu. Oavsett hur utvecklingen blir i resten av världen; i Amerika är man övertygade – gas blir energikällan framför andra för det 21 århundradet. Och framgångsreceptet stavas ’Shale’.

Ylwa Häggström, förvaltare DNB Sverigefond

Den amerikanska arbetslösheten har efter en topp på 10% i slutet av 2009 stadigt fallit och nådde i november 7%. Samtidigt ligger inflationen idag runt 1%. Dags för centralbanken Fed att minska den penningpolitiska stimulansen? När inleds ”tapering” (=Fed successivt minskar sina stödköp av obligationer/injektioner av likviditet till den privata sektorn)? För tapering talar att väl underbyggda prognoser anger att den amerikanska konjunkturen och därmed arbetsmarkaden är på väg att bli bättre samtidigt som obligationsköpen av somliga bedöms vara direkt äventyrliga på sikt. Mot tapering talar att Fed har en bra bit kvar till sina mål om 5,5% arbetslöshet och 2% inflation. Därtill har arbetslösheten delvis fallit för att färre försöker få jobb än tidigare. Med samma förvärvsfrekvens som tidigare hade arbetslösheten idag varit klart högre. Konsensusåsikten är att Fed inleder tapering vid sitt marsmöte men låter styrräntan vara oförändrad ytterligare halvtannat år. Det återstår att se hur mycket de finansiella marknaderna kommer att kränga när väl tapering startar.

Islands ekonomi växte med 27% under det tredje kvartalet! Den imponerande farten ska dock ses mot ett nästan lika stort fall kvartalet innan. Ekonomin kränger våldsamt. Örikets katastrof inträffade 2008. När röken lagt sig fick islänningen betala 150% mer för en dollar. Restriktioner infördes och är alltjämt i kraft avseende att föra kapital ut från landet. Krisen följdes av en kollaps av den inhemska efterfrågan, vilken halverade importen, medan exporten trendmässigt har ökat. Resultatet är ett stort överskott i de löpande affärerna med omvärlden motsvarande 12% av BNP under det tredje kvartalet eller i samma liga som Norge och Schweiz. Det är nödvändigt då de samlade underskotten i bytesbalansen åren 1998-2008 uppgår till osannolika dryga 150% av BNP. Island får under många år fokusera på att betala tillbaka efter de tidigare otroliga och farligt expansiva åren. Sens moral: ”om det är för bra för att vara sant, så är det inte sant eller i alla fall inte hållbart”!

Även om botten kan vara nådd eller är helt nära har den grekiska ekonomin hamnat mest snett av alla. Är det eurons fel? frågar A Hatzigeorgiou (AH) i en artikel i Ekonomisk Debatt 7/2013. Hans svar är nej. Men självfallet påverkar Euromedlemskapet vilka vägar landet kan ta för att komma tillbaka. De usla statsfinanserna går på utgiftssidan tillbaka 20 år före att Grekland år 2001 bytte drakman för euron. Då år 1981 satte den nya regeringen på sig vida spenderbyxor som höjde statsskulden rejält. AH lyfter också fram korruptionen. I år delar Grekland tillsammans med Kina plats 80 av 175. På inkomstssidan menar AH att oviljan att betala skatt delvis är ett arv från alla ockupationer. Alltifrån det nära 400-åriga Ottomanska styret och framåt har bidragit till skattesystemets låga legitimitet. Landet måste nu genomföra radikala reformer. AHs slutsats är att en egen valuta och självständig penningpolitik inte skulle vara någon garanti för att detta sker.

Storbritannien (UK) har kommit i skymundan för mig. Trots att jag nog är Anglofil efter att med största nöje ha bott och arbetat där i fem år (2005-2010). I bevakningen av Europas ekonomi dominerar Euroområdet med sin storlek och sina problem. Den globala finanskrisen sänkte UK lika hårt som Sverige och värre än för Euroområdet. Återhämtningen har varit trög. Men i år har britterna kopplat greppet med klart högre tillväxt än både Euroområdet och Sverige. Det behövs då UK fortfarande har en bit kvar till BNP-nivån före krisen och brottas med svaga offentliga finanser. Det självständiga pundet har i dessa tider varit en fördel. Fluktuationerna har varit våldsamma. Ännu 2007 fick vi betala hela 14 kronor för ett pund. I början av i år bottnade pundet på 9,50 och idag kostar det drygt en krona mer. Den typiska prognosen anger att britterna inte släpper sitt grepp. Också nästa år lär Storbritannien hamna nära toppen i Europas tillväxtliga.

Den fjärde december är det väl lämpligt att spekulera att den svenska tillväxten nu har accelererat till den höga farten 4% (kvartal över kvartal uppräknat till årstakt såsom fram för allt amerikanarna redovisar sin statistik). Det finns två skäl. För det första var det inte minst försäljning från lager som sänkte tillväxten under de två tidigare kvartalen. Om lagren hade varit oförändrade under det tredje kvartalet, ceteris paribus, skulle farten ha varit klart bättre än klena 0,4%. Mindre lager motiverar nu ökad produktion. För det andra signalerar tre tongivande enkäter en kraftfull acceleration. Det gäller enkäterna bland industrins och tjänstesektorns inköpschefer (PMI), vilka båda i november steg tydligt till nivåer vi inte har sett på två och ett halvt år. Den tredje enkäten gäller Konjunkturinstitutets månatliga barometer (se bloggen 29 november). Möjligen blir Riksbankens räntebeslut i mitten av december än mer komplicerat. SCBs publicering av inflationen 12 december ser ut att bli helt avgörande.

Flertalet centralbanker håller mycket låg styrränta. Hur länge till? Svaret kan vara decenniet ut! Anledningen är mycket vida ”output gaps” (faktiska BNPs avvikelse från den uppskattade potentiella), som endast långsamt kommer att slutas. Så länge output gaps kvarstår finns en stark nedåtriktad kraft på inflationen. Idag kännetecknas nästan samtliga OECD-länder av output gap. Imorgon (=slutåret 2015 i OECDs prognoser) gäller detsamma. Andra faktorer kan stöka till tillvaron, men den fundamentala slutsatsen är att inflationen förblir låg långt in på decenniets andra hälft och därmed också räntorna. Ett intressant undantag gäller att Tysklands output gap sluts redan 2015 enligt OECDs beräkningar. Detta skulle kunna vara marknadens lösning för att Euroområdet ska ha en chans att överleva när politiken inte förmår agera. Räntan blir för låg för den tyska ekonomin som överhettas och får inflation så att de andra kan återvinna konkurrenskraft. Men det kommer att ta tid. Decenniet ut?

Många undrar säkerligen om Riksbanken efter all hård kritik senare i december kommer att leverera en julklapp i form av en räntesänkning. Men ränteläget är redan på många håll radikalt annorlunda än den historiska erfarenheten. Den längsta ränteserien jag förfogar över avser Bank of Englands ”bank rate”. Den är idag 0,5% att jämföra med tidigare bottenrekord sedan 1844 på 2%! Min längsta svenska ränteserie startar direkt efter första världskriget. Ifjol sattes nytt bottenrekord, men dagens nivå kring 2,25% för den 10-åriga statsobligationen har bara en gång tidigare nåtts - under sent 1930-tal. Ett belysande exempel på dagens speciella situation kommer från USA. När nyligen alternativet att Fed skulle sänka räntan på de medel som bankerna parkerar hos centralbanken kom upp blev reaktionen: ”leading US banks have warned that they could start charging companies and consumers for deposits” (Financial Times förstasida 25 november) . Öppnas plånböckerna om det kostar att spara?