Arkiv till Dag(lig) blogg - juni 2013

Den svenska ekonomin fortsätter att utvecklas rätt positivt i jämförelse med flertalet andra i Europa. Konjunkturinstitutet beräknar att den svenska tillväxten accelererar från 1,5% i år till 2,7% år 2014, vilket är så mycket bättre än för Euroområdet. Den viktigaste orsaken är att ”hushållen har goda möjligheter att konsumera med stigande real disponibel inkomst, historiskt hög sparkvot och betydande förmögenhet”. Trots den goda tillväxttakten förutser KI oförändrad arbetslöshet. Samtidigt finns ingen inflation. Den var -0,2% i maj. Situationen försätter Riksbanken i ett dilemma. Bör räntan sänkas eftersom inflationen är så låg och arbetslösheten så hög? Eller bör räntan höjas i syfte att försöka dämpa den starka kreditexpansionen och prisutvecklingen på bostadsmarknaden? Budskapet vid presskonferensen 3 juli förefaller bli den naturliga kompromissen oförändrad ränta.

Bloggpaus nästa vecka. Vi återses måndag 8 juli!

Den svenska exporten haltar. Orsaken är främst svag internationell efterfrågan och till viss del den starkare kronan i jämförelse med tidigare. Men mycket av exporten är import. Effekten av utrikeshandeln på BNP-tillväxten är skillnaden mellan dessa storheter. Enligt SCBs idag publicerade statistik har värdet av varuexporten t o m maj fallit något mindre än för varuimporten. Samtidigt har priserna på varuexporten fallit något mer än på varuimporten. Det betyder att trots svag varuexport så är effekten på BNP klart begränsad (för handeln med tjänster finns ännu inte månadsdata). Därför kan efterfrågan, produktion och sysselsättning i närtid främst lyftas av den privata konsumtionen och investeringarna.

Aktiemarknaderna under årets första hälft visar tydligt på bra respektive dålig underliggande real utveckling. USA är bäst. Emerging markets sämst. Europa intar mellanpositionen. Sällan har aktiekurserna i New York slagit kollektivet av emerging markets så rejält som i år. Medan den amerikanska konjunkturen om än långsamt ändå förstärks har BRIC-ländernas och andra emerging markets svaga strukturer och institutioner blottlagts. Det bästa som kan skrivas om Euroområdet är att det blir långsamt mindre dåligt. Ränteskillnaderna mellan å ena sidan Tyskland och å andra sidan krisländerna har krympt men ännu inte alls på ett avgörande sätt. Japans försök att likt fågel Fenix komma tillbaka startade sent i fjol och har fortsatt i år. Den svenska ekonomin och aktiekurserna har gått sämre än USA men bättre än Euroområdet!

Rätt nyligen tog president Xi och premiärminister Li över i Kina för de kommande tio åren. Länge har många menat att Kina måste dämpa de enorma lånefinansierade investeringarna i speciellt tung industri med ofta liten hänsyn till negativa miljöeffekter och även svag lönsamhet för en mer konsumtionsorienterad ekonomi. Xi och Li verkar följa ordspråket ”bättre stämma i bäcken än i ån” genom att nu i början av sin långa mandatperiod och förhoppningsvis i tid avsiktligt stävja alltför våghalsig utlåning. Signalen skulle i så fall vara att Kinas tillväxt till slut verkligen är på väg in i ett lugnare tempo men med goda förutsättningar till både bättre miljö och finansiell stabilitet!

Nummer ett signalerar och nummer två stryper de facto likviditeten. Då trängs investerarna i utgången bort från riskfyllda investeringar. USAs centralbankschef menade vid sin presskonferens i förra veckan att om förbättringen av ekonomin fortsätter så kommer köpen av obligationer snart att minska d v s den privata sektorn får ett mindre tillskott av likviditet. Kinas centralbank drog avsiktligt in likviditet och tvingade upp de korta kinesiska räntorna för att handfast knuffa bankerna att anamma mindre riskfylld utlåning. Lägg i USAs fall märke till om och mindre tillskott. Feds politik är både flexibel och alltjämt synnerligen expansiv. Kinas situation är mer svårbedömd då statistikens tillförlitlighet haltar liksom själva förståelsen av hur ekonomin fungerar.

Konjunkturinstitutet (KI) publicerade igår både sin barometerindikator för juni månad och nya prognoser för de närmaste åren. Den förra förbättrades rätt tydligt från tidigare, men ”indikerar att tillväxten i svensk ekonomi fortfarande är svagare än normalt”. Detaljhandeln och privata tjänster går bäst, men också industrin förbättrades i linje med inköpschefernas index från maj. KI ser idag något ljusare på framtiden än i mars och även i förhållande till genomsnittet för andra prognosmakare. Det mest anmärkningsvärda är hushållens starka position: ”Trots lågkonjunkturen blir tillväxten i den reala disponibla inkomsten i år och nästa år något högre än den genomsnittliga tillväxttakten sedan 1994 på 2,2%”. Därtill menar KI i en särskild analys av bostadsmarknaden att ”ett nära förestående stort prisfall är mindre sannolikt”.

Sedan tre och ett halvt år ökar sysselsättningen och minskar arbetslösheten i USA. Det motsatta gäller för Euroområdet där sedan lång tid tillbaka sysselsättningen minskar och arbetslösheten ökar. Utvecklingen av den svenska arbetsmarknaden är inte lika entydigt positiv som för USA eller negativ som för Euroområdet. Sverige liknar USA avseende sysselsättningen. Den har trendmässigt stigit sedan mitten av 2009. Men arbetslösheten upphörde att falla för drygt ett år sedan och har därefter visserligen inte skenat men väl ökat en del till senast 7,9% (säsongsrensat) i förra månaden. Just tvetydigheten gör arbetsmarknaden till politikens hårdaste slagfält.

Onsdag 19 juni håller den amerikanska centralbankschefen Ben Bernanke presskonferens. Många kommer att lyssna väldigt noga på varje nyans i hans budskap. När kommer Fed att inleda ”tapering” d v s trappa ner de omfattande köpen av obligationer och därmed minska likviditetsinjektionerna till den privata sektorn? Just denna osäkerhet menar många förklarar den senaste tidens finansiella oro. Diskussionen i sig är egentligen fundamentalt positivt då förklaringen är att den amerikanska ekonomin mår bättre. Samtidigt är det ännu långt kvar till Feds mål. Arbetslösheten är alltjämt för hög och inflationen är för låg. Därför är det helt klart att centralbankens styrränta inte kommer att röras än på länge. Befintliga prognoser över den amerikanska ekonomins tillväxt under nästa år signalerar dock att då bör ”tapering” verkställas.

Euron kom till för snart 14 år sedan. Nästan varje år under denna tid har den svenska tillväxten varit högre och inflationen lägre än genomsnittet inom valutaområdet. Undantaget är fram för allt den globala finanskrisens mest akuta fas år 2008 då den svenska ekonomin rasade djupast. Vidare har den svenska arbetslösheten och bytesbalansen varje år varit väsentligt bättre än vad som har gällt för Euroområdet. Till yttermera visso är de vanligtvis oeniga nationalekonomerna i alla fall överens om att det svenska övertagit på alla dessa fyra områden under överskådlig framtid kommer att fortsätta. Ergo, fundamentalt makroekonomiskt borde inte den svenska kronan trendmässigt försvagas mot euron. Om något gäller det motsatta.

Industriländernas tillväxt stiger nästa år till 2,3% från årets 1,2% enligt OECDs majprognos. Allra sämst fart - egentligen värst fart med backen i - beräknas alltjämt Grekland ha och de andra krisländerna inom Euroområdet är inte mycket bättre placerade. Men i ett viktigt avseende blir rangordningen den helt motsatta. Den grekiska ekonomin väntas visserligen också nästa år krympa men samtidigt genomgå störst förbättring från -4.8% till -1.2% eller med 3.6%-enheter. Italien, Portugal och Spanien kommer med denna måttstock strax därefter och når precis över nollstrecket. Sätt på detta vis spår OECD bättre tider och snabbast där det behövs som mest.

Överallt har räntorna den senaste tiden stigit även om de på många håll fortfarande kvarligger helt nära de lägsta nivåerna som någonsin har noterats. Den svenska statliga 10-årsräntan ligger i nuläget på ungefär 2%. Rimligt? Ett första svar är att om marknaden ger detta utslag så är priset just rimligt. Ett andra svar anger bestämt att räntan är alltför låg. Det baseras på övertygande argument att realräntan normalt ska vara positiv och av samma storleksordning som ekonomins reala tillväxt (2-3%). Alltså, om Riksbanken framöver klarar sitt inflationsmål (2%) så borde den långa räntan hamna inom intervallet 4-5%. Nationalekonomens prognos blir därför långsamt stigande ränta då konjunkturen förstärks. Det kan dock dröja. Riksbanken menar i sin aprilprognos att först 2015 hamnar den långa räntan som årsgenomsnitt över 3%.

Dagskursen mellan dollarn och euron är densamma som när året började. För en starkare dollar talar att den amerikanska valutan från ett konkurrenskraftsperspektiv idag är billig, USAs kris verkar vara över och ekonomin växer medan Euroområdets kris knappast är löst och ekonomin alltjämt krymper. Eurons fördel är bättre extern balans än USA och att ECB till skillnad från Fed har hållit sig till centralbankernas ortodoxa verktygslåda. Till de osäkra korten hör betydelsen av Euroområdets heterogenitet. Tyskland skulle tåla en ännu starkare eurokurs. Vidare kanske tunga överskottsländer som Kina och oljeexportörer diversifierar sina internationella placeringar bort från en alltför hög dollarandel. Det återstår att se om dollarn tar fart när Fed successivt återgår - ”tapering” - till en traditionell penningpolitik.

”Om det hade varit en folkomröstning om euron i maj 2013 skulle 81% rösta nej och 11% rösta ja” skriver Statistiska centralbyrån i ett pressmeddelande idag. Utfallet är kraftigt, men rätt naturligt givet Euroområdets kris som har blottlagt valutabyggets instabila ramverk. Se gårdagens inlägg. Situationen är annorlunda på annat håll. Lettland räknar med att bli medlem av euroklubben vid kommande årsskifte såsom grannlandet Estland blev 2011 och Litauen siktar på 2015. De baltiska staternas agerande motiveras säkerligen av en blandning av ekonomiska och politiska överväganden. Där de senare argumenten i form av en längtan att cementera sin europeiska tillhörighet kan väga lika tungt som de förra.

Jag minns en amerikansk politiker som tyckte att den då aktuella prognosen om 3% tillväxt var klart otillfredsställande. Han menade att ”träd växer ju fortare än så”. I samma anda är nog mångas reaktion på att den svenska ekonomin från det fjärde till det första kvartalet växte med 0,6% och att Euroområdets ekonomi samma tid krympte lika mycket, att så långsamt det går och så pytteliten skillnaden är mellan ”starka Sverige och krisiga kontinenten”. Men när skillnaderna varar under en längre tid blir det till slut ett stort utslag. Från eurons införande 1999 till idag har valutaområdet vuxit med 17% och Sverige med hela 37%. Mycket av skillnaden kan förklaras av åren efter att den globala finanskrisen briserade.

Bostadspriser är ett givet samtalsämne runt såväl köksbord som vid Riksbankens beslutsmöten. Tidskriften the Economist jämför regelbundet bostadspriser med hyresnivån. De mest övervärderade bostadspriserna återfinns i Hong Kong. Sedan följer Canada, Singapore och Australien. Sannolikt är det Kinas expansion bakom alla fyra. Hong Kong och Singapore som kinesiska handelscentrum. Canada och Australien som råvaruleverantörer. Eftersom Kinas framfart nu inte är lika hisnande som tidigare kan nog priserna där börja svaja en del. De svenska bostadspriserna är övervärderade med 17-31% enligt samma källa. Det ger oss en sjätte plats av de 16 länder som ingår i rankingen. Störst undervärdering har Japan, Tyskland och USA, vilka utifrån denna infallsvinkel har bäst potential att framöver se stigande bostadspriser.

På sistone har tillväxten i Norge och Sverige utvecklats på ett liknande sätt. Under årets första kvartal åstadkom fastlands-Norge 0,7% och Sverige 0,6% (kvartal över kvartal). Vidare signalerar bådas färska PMI-industrienkäter expansion. Det finns även skillnader. Också Sverige har starka statsfinanser och stort överskott i affärerna med omvärlden men inget slår Norges oljestinna kistor. Arbetslösheten är klart lägre i Norge, men Sverige har efter krisen haft samma ökning av antalet sysselsatta. Den extrema inflationsskillnaden är lite märkligare. Konsumentpriserna i Sverige är idag 0,5% lägre än för ett år sedan men 1,9% högre i Norge. I ett internationellt perspektiv framstår både Norge och Sverige som ekonomiska föredömen.

Statistiska Centralbyrån skriver om första kvartalets nationalräkenskaper att ”rensat för inflationen ökade de disponibla inkomsterna med 4,0%”. Här skiljer sig Sverige från Euroområdets krisländer. De genomlider en värre period än vi vid vår kris för 20 år sedan. Då dröjde det ungefär sju år innan hushållens köpkraft översteg vad som gällde före krisen. Därefter har det bara gått uppåt. Idag är de svenska hushållens reala disponibla inkomster mer än 50% högre än 1999, vilket motsvarar en årlig tillväxt på starka 3% och som således fortsatt med oförminskad styrka i början av året. Därför är den svenska konjunkturen konsumtionsledd. Därför kanske Euroområdets krisländer håller ut då det svenska exemplet visar att länder kan komma tillbaka.

Svensk tillverkningsindustri signalerar bättre tider enligt dagens enkät bland inköpscheferna (PMI). Det är välkommet! Sverige har mycket att ta igen. Med bilföretagen i täten har tysk industri kört ifrån övriga Europa inklusive Sverige. När den globala krisen var som värst rasade svensk industri mer än den tyska och vår återhämtning därefter har varit klart klenare. Dagens svenska industriproduktionsnivå nåddes faktiskt för första gången redan för 13 långa år sedan. Motsvarande för Tyskland är mindre än hälften så långt tillbaka i tiden. Den svenska industrin har kvar mödosamma 19% till tidigare topp. Den tyska lätta 4%. Maj månads högre svenska PMI-värde än det tyska anger nu att vi äntligen tar in på täten.